Resa ensam

av Serpens Albus

Kylan slår emot mitt ansikte som en hammare när jag öppnar ytterdörren och stiger ut på gatan. Jag drar in den kalla luften djupt i lungorna, för att sucka, men avbryts av en hostattack när mina lungor krampagtigt protesterar. Medan jag skyndar hemåt söker sig mina tankar bort, som i ett försök att mentalt stänga ute kylan som långsamt griper tag i mina extremiteter.

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att det vore skönt att slippa kylan, hoppa på ett flyg till Spanien och ligga på stranden en vecka. Men jag gör det aldrig. Jag är inte helt säker på ifall det beror på att jag egentligen inte gillar att resa eller om jag har någon slags uppfattning om att det är något man gör tillsammans med någon. Isåfall, är det något jag egentligen borde göra, en barriär jag borde korsa för att lära känna mig själv.

Innanför min egen dörr förvånas jag över hur hårt kölden har hunnit bita på de fåtal kvarter jag gått och det tar åtskilliga minuter innan mina fingrar värmts upp. Tanken på att resa har slagit rot i min hjärna och jag söker upp resor till New York, för att bättre kunna fastställa en budget. Tala om rimligt, bara 2000. Jag låter tanken växa.

”The man who goes alone can start today, but he who travels with another must wait till that other is ready and it may be a long time before they get off”
Henry David Thoreau, ‘Walden’