I väntans tider

av Serpens Albus

Jag går uppför backen på Sandögatan mot Kyrkoesplanaden. På något sätt har jag lyckats stiga upp före klockan åtta och är nu på väg mot arbetet. Det är lika mörkt som på natten och snön knarrar under skosulorna. ”Bara två och en halv månad kvar”, säger jag tyst för mig själv, ”två och en halv månad” innan man kan urskilja ett ljus i slutet av vinterns nattsvarta tunnel. Vinterns hunddagar måste genomlidas, medan jag väntar.

Jag är en av två i mitt kompisgäng som inte är förlovad/gift/har barn/flickvän och har en känsla av att jag väntar på någonting. Dock ej på att Hon skall dyka upp. Det jag väntar på är att se hur mina egna val kommer att spela ut sig i förhållande till andras. Jag är stjärnan i min egen thriller och jag vill veta hur det kommer att sluta. Men det skulle förstöra filmen, så jag får vänta, liksom på våren.

Min fot slinter och jag inser plötsligt vad det är som gör vintern så oerhört jobbig. Förutom mörkret och kylan är det hur ens dag fylls med konstanta små irritationsmoment; hur hjulen spinner loss då man kör bil, trottoarens ojämnhet, hur man slinter till en aning för varenda steg och de små sylvassa istapparna som slår en i ansiktet så fort det blåser ens en aning. Två och en halv månad kvar. Till dess väntar jag.

Fortes fortuna adiuvat