Amarillo; en gateway-drog

av Serpens Albus

Jag försöker se på en presidentvalsdebatt men distraheras av Alexandra Stan som interjuvas på en annan kanal. Eftersom presidentens makt är begränsad undrar jag om man då faktiskt får rösta på den som är snyggast. Jag söker upp bilder på kandidaterna på Internet och förfäras över Pekka Haavistos på tok för långa byxben på självständighetsbalen. Paavo Arhinmäki hade inte ens brytt sig i att bära frack. Kanske han inte förväntar sig att bli inbjuden till någon fler bal.

På bordet framför mig ligger min lilla svarta bok, fylld med siffror och handskrivna kommentarer. Siffrorna i ”lilla svarta bok” är emellertid inte telefonnummer. Boken är en finansiell dagbok med budgetanteckningar, månatliga översikter och sparmål; hela mitt finansiella liv. Det är dags att sammanfatta år 2011 och blicka framåt. Jag slår upp boken, skriver på en ny, blank sida ”2012” och en känsla av upprymdhet sköljer över mig. Tillfället känns en aning högtidligt.

Siffrorna i boken visar på att antalet restaurangbesök har ökat markant det senaste året. Förr åt jag aldrig på restaurang men introducerades till det i något skede av en kvinna. Det började med enstaka besök till Amarillo. Jag brukade inte ens beställa efterrätt. Detta har numera utvecklats till tillställningar där jag bär kostym och beställer in förrätt, huvudrätt och efterrätt. Jag har t.om funderat på att någon gång gå till Sokos hotell och äta frukost. Amarillo…en gateway-drog är vad det är.

Fortes fortuna adiuvat