The bitch is back

av Serpens Albus

På håll låter ljudet från människorna på Strampens terrass som ett hönshus. Jag går i sakta mak längs stranden och överväger ifall jag skall gå in på en kvällsdrink. Klockan är halv nio men det är ännu så pass varmt att jag är tvungen att ta av min kavaj. Jag stannar en stund, lutar mig mot räcket och ser ut över vattnet.

I centrum av stan sitter en man på en terrass och läser Financial Times. Han har på sig beigea bomullsbyxor, en uppknäppt, vit linneskjorta av Hugo Boss och ljusa Loake läderskor. Tonerna av ett tremanna jazzband sprider sig som en ljum sommarbris över stadens gator.

Första veckan i Januari känns sommaren overklig, som en avlägsen dröm som jag inte kan vara fullt säker på ifall den faktiskt någon gång har ägt rum. Det tre månader långa, frusna helvete känns övermäktigt, likt en vit häxa som anlände i full kraft som nyårsfirandets proverbiala baksmälla och spydde ur sig några ton snö som för att säga ”the bitch is back”.

Fortes fortuna adiuvat