Ingen ritual

av Serpens Albus

Jag går längs Rådhusgatan i Vasa när jag känner kalla droppar på min panna. Jag stannar upp och ser upp mot den svarta himlen. I ljuset av en gatlampa ser jag små, vita flingor dala ner mot marken. En kylig vind biter genom min mörkgråa vinterrock. Jag har på mig gråa byxor, en vit skjorta av egyptisk bomull och en virkad, marinblå sidenslips som det tog upp emot en timme att välja ut och är orsaken till att jag medvetet valt att inte bära halsduk. Jag är högst antagligen överklädd för att hyra film.

Jag passerar fyra nattklubbar och en bar på vägen. Kvällen är ännu ung men jag ser ändå en handfull helgfirare som söker sig mot krogarnas värme. Vid torget stannar jag upp, ser upp mot snöfallet och börjar nynna på ”It’s beginning to look a lot like Christmas”. Jag är inte ens säker på vad ”julkänsla” egentligen betyder. Jag är inte mycket för julpynt och lever mitt liv i stort sett likadant dagarna innan jul som årets övriga dagar.

I Makuuni, där jag tänkt hyra min film, finns bara en kund förutom mig; en kvinna med mössa, dunjacka och ”mysbyxor”. Jag går nonchalant närmare så att hon skall kunna få beundra min slips. Det gör hon inte och en våg av besvikelse sköljer över mig. Jag spenderar en halvtimme med att välja ut en passande film som utspelar sig under första världskriget och inser plötsligt varför jag inte gillar att ladda ner filmer; det finns ingen ritual, ingen förberedelse, ingen känsla av ”tillfälle”. Det är ingenting emot att hyra film iklädd virkad sidenslips. När jag kommer ut har snöfallet blivit ymnigare och jag skyndar hemåt för att inte förstöra min frisyr.

Fortes fortuna adiuvat