Är du min vän eller värsta fiende?

av Serpens Albus

Jag känner mig rätt pretentiös och självgod där jag sitter, med ett vinglas bredvid mig medan jag läser ‘1984’, en klassiker. På håll kunde man t.om missta glasets innehåll (iste) för vin. Jag sätter ner boken och kontemplerar bokens upplägg; en värld där man inte är säker på ifall det förflutna de facto har skett eller om det är en fabrikation. Vad minns jag själv av mitt eget liv, hur många dagar flyter bara förbi och blir till en grå massa? Borde jag värdesätta min tid ännu mer och i så fall hur?

Jag hör klockan i trefaldighetskyrkan slå elva slag och lägger ner boken. Det är lördag och i vanliga fall brukar jag vid det här laget vara färdig att bege mig ut på krogen. Inte ikväll. Jag känner mig en aning utbränd på nattklubbstillvaron. De stora förväntningarna jag hade på det nyöppnade Rocktails uppfylldes inte. Jag går till kylskåpet och tar fram en iskall burk coca cola och sätter mig återigen i soffan.

Jag förnimmer en flyktig, orolig känsla. Jag fascineras eftersom det är precis som om den är utanför mig själv, något jag kan studera, leka med. Lustigt. Det är precis som en svag röst som säger åt mig att jag borde gå ut och skaffa en flickvän, och att detta skulle lösa alla mina problem. Men de ”problem” jag har, att jag skippade konditionspasset på gymet eller att jag ännu inte kan spela solot till Round and Round är inget som löses av att jag skaffar en kvinna. Vem är du, känsla? Är du någon slags biologisk drivkraft? Är du vän eller min värsta fiende?

Fortes fortuna adiuvat