Så genialiskt, så djävulskt

av Serpens Albus

Jag sitter i Kotipizza, på övre våningen i Rewell Center och studerar en möhippa på våningen under. Den blivande bruden får sitt uppdrag (att dela ut gratis kramar) och som på en given signal dras ett batteri av systemkameror fram för att minutiöst dokumentera händelsen. Även fastän jag själv deltagit i en mycket lyckad svensexa förstår jag inte till fullo vad syftet egentligen är med att hitta på dylika aktiviteter.

Efter att ha ätit går jag förbi en grupp sådana där ”småkaruseller” designade för småbarn. En mamma står bredvid och ser smått uttråkad ut medan hennes barn roar sig i en helikopter. En bil bredvid, som är tom, tutar åt mig då jag passerar. Grejerna är helt klart utformade för att locka småbarn som med sina små klagande röster bryter ner sina föräldrar till att spendera åtskilliga euro för att maskinerna skall gunga lite fram och tillbaka. Så genialiskt, så djävulskt.

Jag är i stan av en specifik orsak; jag har en vision. För några veckor sedan besökte jag en av stadens nattklubbar. Jag var inte riktigt bekväm. Något fattades; det där lilla extra som knöt ihop hela min outfit. Jag har nu förstått vad det var som saknades och är således på jakt. På jakt efter lila strumpor.

Fortes fortuna adiuvat