Livets stora frågor

av Serpens Albus

Jag ligger på soffan och stirrar in i det mörkgråa tyget. Klockan är halv tre på eftermiddagen och jag har inte ätit något annat än ett glas blåbärssoppa och en kopp finrexin. Jag har fått för mig att ifall jag rör mig kommer febern, som åtminstone för tillfället gått ner, att återvända. Därför ligger jag, utan att röra mig och lyssnar på ljuden utanför. Jag har på mig kalsonger och en svart virkad tröja.

Jag funderar över livets stora frågor, som hur man egentligen skall sätta upp varorna på bandet för att kassatanten (finskan som annars brukar låta lite halvbrutal har faktiskt här ett mycket snällare ”kassaneiti”) snabbast och lättast skall kunna registrera dem. Skall koden vara svängd så att hon ser den eller kanske möjligtvis direkt mot den där avläsargrejen? Förkylningen har nu hållit mig borta från gymet i över en vecka och jag oroar mig över att komma i dålig form.

Jag funderar ifall det överhuvudtaget är meningen att vi människor skall bli över 30 år. Jag är inte direkt ett typexempel av förfall riktigt än men jag har börjat märka av små saker som var främmande  då jag var 20; man pissar inte med riktigt samma tryck, man börjar värdesätta sömn mer och mer (ett förspel till döden?), det börjar knaka lite då man stiger upp vilket får en att utstöta ett stilla grymtande eller lätt stön. Och så tar det fruktansvärt länge att återhämta sig från en förkylning. Kanske det är därför människor skaffar barn; för att de skall vara tvungna att hållas hemma, där de kan sätta sig ner och vila när det behövs.

Fortes fortuna adiuvat