Jag trodde aldrig att jag skulle vara en av ”dem”

av Serpens Albus

Jag trodde aldrig egentligen att jag skulle vara en sådan person, en av ”dem”. Visst, jag har gått till jobbet fastän jag varit förkyld men jag har aldrig riktigt betraktat mig själv som direkt sjuk. Men när det tar 15 minuter för mig att ta mig ur sängen en torsdagsmorgon och det verkar sitta en apa med hammare som slår mig i huvudet varenda gång jag hostar börjar jag undra. När jag svettas och måste stöda upp mitt huvud med handen då jag sitter och arbetar framför datorn ifrågasätter jag mitt beslut att gå till jobbet. Då jag printar ut en raport och blir arg över att varenda sida har skrivits ut upp och ner bekräftar det mina misstankar. Jag har gått till jobbet fastän jag är sjuk.

Jag sitter i väntrummet på en läkarmottagning. Jag är klädd i mörka jeans, en yllehalsduk och en vinterrock som jag brukar ha på då det är -20 grader ute. Jag stör mig på folk som använder kaffeautomaten eftersom den gör det svårt för mig att höra namnen som ropas upp. Jag identifierar mig inte med de övriga, som jag anser ser misstänksamt friska ut. Speciellt hon där. Den där unga tjejen som nästan ser ut som om hon är på väg ut på krogen, lika uppstylad och sminkad. Det går en timme innan mitt namn ropas upp.

Undersökningen går snabbt. Lite för snabbt. Jag känner mig faktiskt sjuk och vill få någon slags bekräftelse på det. Jag vill se kurvor och siffror i rött och skulle inte ha något emot ifall de kallade in varenda läkare i stan för att se på mitt fall, som högst antagligen är unikt. Jag får nöja mig med sjuksköterskans medlidande, lite tröstande blick, vilket faktiskt hjälper en aning. Jag går igång på martyrgrejen. Väl hemma går jag till sängs och sover i fyra timmar. När jag vaknar kan jag inte öppna ögonen.

Fortes fortuna adiuvat