Jag undrar ifall jag är den enda som blir lite tänd

av Serpens Albus

Den kalla, fuktiga höstluften omfamnar mig då jag stiger ut på gatan. Jag är på väg för att se en ny pjäs som jag hoppas skall vara hysteriskt rolig. Jag har på mig en grå kavaj, mörkblåa byxor, en mörkgrå tröja med en vit, strukturerad skjorta under och en lila silkesslips. Jag känner mig passande pretentiös för teater och istället för linser har jag svarta glasögon för den där lite pålästa, kulturella looken.

Medan jag väntar på att få gå in i salen ser jag mig omkring för att se ifall jag ser någon bekant. Det gör jag inte och börjar istället fördriva tiden med att observera folk; deras kroppsspråk och vad de har på sig. Jag noterar att jag är en av tre som har kavaj och slips. De två andra är män i pensionsåldern som håller på att tappa håret. En äldre dam, även hon med grått hår, verkar kasta onödigt långa blickar åt mitt håll. Jag ser en skymt av min egen spegelbild och undrar ifall jag borde ha satt i mer gel i håret innan jag gick.

I pausen mellan akterna kollar jag mina meddelanden och e-mail med hjälp av min telefon. Första halvan av pjäsen imponerade inte värst mycket och jag finner mig själv stå och undra ifall jag borde göra något speciellt efteråt, kanske gå på middag eller en kvällsdrink någonstans. Jag märker hur den äldre damen kommer och ställer sig bredvid mig och jag tar panikartat fram min telefon igen för att se upptagen ut. Andra halvan av pjäsen är betydligt bättre och när en kvinna kommer ut på scen iklädd en affärsaktig, mörkgrå, knälång kjol och en vit, figursydd bomullsskjorta undrar jag ifall jag är den enda som blir lite tänd.
Väl hemma öppnar jag kylskåpet och ser att jag har bananyoghurt. Kvällen är räddad.

Fortes fortuna adiuvat