Varför är barn vid 16 års ålder så tragiskt?

av Serpens Albus

Jag går längs Hovrättsesplanaden i Vasa och betraktar de gula höstlöven som ännu finns på träden. Jag överväger ifall jag borde köpa en kavaj i lite grövre tweed-tyg för den där lite Brittiska höstkänslan. Emot mig kommer en kvinna som ser ut att vara alltför ung för att vara mamma, med två småpojkar i släptåg. Jag börjar tänka på en dokusåpa som någon gång i tiden gått på Mtv, med tonåringar som blir föräldrar.

I denna serie, liksom i livet rent generellt, finns det en attityd att man inte skall skaffa barn innan man är myndig. Orsaken är inte lika mycket att man då inte har råd att försörja en unge som att man ”förstör sin ungdom” och ”inte hinner leva livet”. Tonårstiden ses som en tid då man ”får” vara ung och oförståndig. I retrospekt ses den genom rosa-färgade glasögon som en bekymmerslös tid och man skakar på huvudet åt ungdomar som inte verkar förstå att ta vara på den. När man har fyllt 25, däremot, ja då är det meningen att man skall ha ”levt livet” tillräckligt och barn ses då som nästa naturliga steg. Men hur mycket har man egentligen hunnit ”leva livet” då man är 18, eller ens 25 år?

I tonåren har ännu ens föräldrar stort inflytande och allmän vetorätt i ens liv. Man har inga pengar och hormonerna har någon slags exstacy-driven rave-fest. Precis när det börjar lugna ner sig, man får lite rätsida på sig själv och börjar jobba och förtjäna lite mer pengar – då är det dags att sätta igång bebisfabriken. Hur mycket hade man egentligen att ”kasta bort” då man var 16 jämfört med då man är 25 och faktiskt börjar ha möjlighet att smita iväg till Thailand lite spontant? Är inte det ”mer liv” att kasta bort?

Fortes fortuna adiuvat