Kvinnors mest effektiva flirt-vapen

av Serpens Albus

När kvällen drar sig mot sitt slut och den basdrivna dansmusiken byts till smöriga ballader tar jag ett sista varv genom nattklubben. Vid utgången till terrassen träffar jag Evelyn*. Evelyn är vad jag kallar en ”nattklubbsvän”; en person som jag inte egentligen umgås med utanför krogvärlden. Jag stannar för att hälsa och efter ett tag kommer det fram att hon står och spanar in en man lite längre bort. Jag frågar varför hon inte går fram och pratar med honom. ”Men det kan jag ju inte göra”, utbrister hon, precis som om jag hade föreslagit att hon skulle gnaga av sin egen arm.

Det är just det som är kvinnors absolut största problem; de vågar inte ens gå fram till en man de tycker är intressant. Istället intalar de sig att ”ifall det är meningen att hända händer det” eller att de nog faktiskt tar det första steget men att mannen är för blind för att märka hennes ”tydliga signaler”, en idé som ofta upprepas i media, däribland i boken ”Alla får ligga” av Henrik Fexeus. Väldigt bekvämt. Sorry damer, om ert ”mål” inte märker vad ni håller på med är det precis likadant som om ni inte gjorde ett piss. Hela fenomenet förvånar mig eftersom kvinnor har ett så otroligt effektivt vapen i sin flirt-arsenal.

Kvinnor kommer i praktiken aldrig fram och börjar prata med en man. Det händer men inte ofta. Varför, VARFÖR, utnyttjar inte kvinnor detta till sin fördel? En relativt nykter kvinna som bara kommer fram och säger ”jag vet att jag skulle ångra mig senare om jag inte kom fram och pratade med dig” står långt över alla andra. När alla andra använder kniv kommer du in med ett maskingevär.
På vägen hem från nattklubben passerar jag Oliver’s Inn och känner den fräna lukten av urin. Jag förväntar mig inte att kvinnor skall börja gå fram och prata med män nästa helg heller. Det är alltför smidigt att bara stå och se snygg ut och vänta på att de skall komma till dig.

 

Fortes fortuna adiuvat

*Namnet är ändrat