Det närmaste jag kommit till att höra ”den biologiska klockan ticka”

av Serpens Albus

”Hur känns det?” Jag hade ingen aning hur det kändes, eller, ja, det kändes inte det minsta annorlunda men ändå hade jag en känsla av att det borde göra det. Jag hade en känsla av att någonting stort borde ha hänt, att jag i och med detta skulle ha kommit fram till någon slags livets stora sanning. Det gjorde jag inte. Ingenting hade förändrats fastän jag nått något av en milstolpe i mitt liv. Jag var nu 30 och kände mig precis likadan som då jag var 22.

Det sägs att ålder bara är en siffra och så kände jag verkligen just då, på min födelsedag. Jag kom inte fram till några stora insikter och jag fick inte en handbok på posten om vad det innebär att vara vuxen. För det var jag väl nu? Det var det närmaste jag kommit till att höra ”den biologiska klockan ticka”, men i motsats till kvinnor som vet precis vad det betyder hade jag själv inte den blekaste aning vad min egen klocka tickade fram emot.

De plötsliga, fyrverkeri-artade, stora insikterna kom aldrig. Istället kom de smygande på mig, långsamt men säkert, ungefär på samma sätt som man faktiskt blir äldre; inte över en natt utan för var dag. Det är först efter jag fyllt 30 som jag allt mer har börjat att inte bara förstå utan även acceptera vem jag är, vad jag värdesätter och vart jag vill komma. Det är just det som ”ålder” är och inte ”bara en siffra”. Idag, en dryg månad innan jag återigen fyller år, känner jag mig inte gammal. Jag känner mig bättre än vad jag någonsin varit. Det odefinierbara inre tumult som jag kände då jag var 20-någonting är bortblåst, ersatt av ett inre lugn och självsäkerhet. För några veckor sedan då jag hälsade på mina föräldrar sa min mamma åt mig (utan att jag egentligen vet vad hon syftade på) att ”det nog blir bättre”. För mig själv tänkte jag: ”va, kan det bli ännu bättre?!” Och jag tror på henne. Jag lever de bästa åren av mitt liv. Dessutom är hon min mamma och hon saaaaa…

Fortes fortuna adiuvat