Äldst på hela stället

av Serpens Albus

”Känner du dig aldrig gammal här?” Hennes fråga är förväntad. Jag är faktiskt överraskad att jag inte får den oftare. Jag kommer fram till slutsatsen att det helt enkelt måste bero på att jag inte egentligen ser ut som 31 och att min nästintill religiösa användning av fuktighetskräm har gett utdelning. Jag befinner mig på en av stadens nattklubbar och är högst troligen den äldste på stället som inte är anställd. Det stör mig inte det minsta.

Det finns en klar uppfattning, till och med något av en outtalad regel i Vasanatten, att folk över en viss ålder inte skall hänga på en del krogar och klubbar. Istället skall man förpassas till ”återvinningsstationer” där nyskilda återupplever sina ungdomsår, eftersom samma människor som de själva såg ute i svängen när de var 18 numera också befinner sig på samma ställe, i samma sits. Jag tar en klunk ur mitt glas och ljuger; ”visst, det händer ibland”. Jag känner mig inte gammal, bara bättre, faktiskt bättre än någon gång tidigare i hela mitt liv.

Jag går till de klubbar jag gör eftersom jag gillar lokalen och musiken som spelas. Jag gör det av gammal vana och för att jag känner mig mer hemma. Åtminstone är det så jag säger till mig själv men jag kan inte hjälpa att undra ifall det även beror på någon slags undermedveten försvarsmekanism. Jag söker ingen ”livskamrat”, jag tänker inte gifta mig eller skaffa barn. Umgås jag med människor 10 år yngre än jag själv för att jag ser det som en mindre risk att de skall ”falla för mig”? Den svarta, söta drycken rinner nerför min strupe. Kanske jag överanalyserar. Kanske jag egentligen bara tycker att en 22-åring ser mycket bättre ut än en likadan modell med 20 år till på mätaren.

Fortes fortuna adiuvat