Kvinnan i klänningen är mitt höstlöv

av Serpens Albus

Gränden är mörk. Vanligtvis undviker jag gränder den här tiden på dygnet och håller mig till mer välupplysta gator men denna natt känner jag mig nästan oövervinnelig. Jag har på mig svart kostym, en vit kritstrecksrandig bomullsskjorta, en vinröd silkesslips och en svart trenchcoat med matchande, svarta läderhandskar. Jag knäpper upp rocken och låter morgonluften svalka min överkropp. På håll ser jag en kvinna i röd årsfestklänning komma gående mot mig. Av någon orsak bestämmer jag mig för att inte gå åt sidan. Det här är min gränd.

Jag fortsätter rakt fram med självsäkra steg, rakt mot kvinnan i en slags absurd snigelversion av ett chicken race. Klappret av hennes klackar omslingras av ljudet från mina blankpolerade läderskor ju närmare varandra vi kommer. I det svaga skenet från lampan över ingången till ett trapphus kan jag urskilja hennes ansiktsuttryck. Det är en blick inte fylld av rädsla utan mer av nyfikenhet blandad med förvåning; vad håller den här killen på med? Hon stannar inte.

Det här är vad jag gör; jag leker, likt en kattunge som jagar ett höstlöv. Staden är min lekpark och kvinnan i klänningen mitt höstlöv. Samtidigt undrar jag om jag egentligen ger outtalade löften som jag inte kan hålla. En meter från mig tar hon ett steg åt höger, lyfter blicken för två sekunder, ser mig rakt in i ögonen och ler, lite försynt. Hon passerar mig så tätt att hennes klänning smeker livremmen på min trenchcoat.

Fortes fortuna adiuvat

The woman in the red dress is my fall leaf

The alley is dark. I usually tend to avoid dark alleys at this hour, preferring well-lit streets, but tonight I’m feeling almost invincible. I am wearing a black suit, a white pinstripe cotton button-down shirt, a blood red silk tie and a black trenchcoat with matching leather gloves. I unbutton the coat, allowing the morning air to cool my torso. In the distance I see a woman in a red ball gown walking towards me. For some reason I decide not to yield. This is my alley.

I confidently continue straight ahead, straight towards the woman, in some kind of absurd, slow motion version of a chicken race. As we approach each other the click-clack of her high heels against the pavement is embraced by the sound of my well-polished leather shoes. In the faint flicker of a street light a discern her facial expression; devoid of fear, it is a look of curiosity mixed with surprise; what is this guy doing? She does not stop, nor does she alter her route.

This is what I do; I play, like a kitten chasing a fall leaf. The city is my playground and the woman in the ball gown is my fall leaf. I cannot, however, help but wonder if I am making unspoken promises I cannot keep. Three feet away from me, she takes a step to her side, makes eye contact for two seconds and smiles modestly. As she passes me, her dress caresses the belt of my trench coat.

Advertisements