Frihetens sötma

av Serpens Albus

Jag öppnar dörren och stegar ut på gatan. För en gångs skull är vädret fint; solen lyser och det blåser inte lika förskräckligt mycket som tidigare i veckan. Jag stannar upp och drar in höstluften i mina lungor. Jag har inga som helst förpliktelser mer denna dag, världen är mitt ostron. Jag går längs Hovrättsesplanaden och betraktar de gula höstlöven som singlar ner mot marken. Jag sätter mig ner på en bänk utanför Rewell Center, inte för att jag är trött utan bara för att jag kan.

Jag märker att mina svarta skor ser ut att börja bli lite grådaskiga. Jag bestämmer mig för att rengöra och putsa dem senare på kvällen. Kanske jag t.om gör en helkväll av det och putsar alla mina skor medan jag avnjuter en iskall cokis, kanske jag sätter på lite lugn blues- eller jazzmusik, kanske lite Glen Miller. Ja det tror jag minsann jag skall göra. Jag ler för mig själv, stiger upp från bänken och fortsätter, spatserande, i överdrivet lugn takt. För att jag kan.

Jag kommer hem till en lägenhet som ser precis likadan ut som då jag gick hemifrån. På soffbordet ligger en Financial Times och ett halvfullt glas vatten, som jag sveper. Jag känner igen smaken. Det är frihetens sötma. Jag sätter mig ner i den stora, mörkgråa divansoffan, sätter upp fötterna på bordet och tänker för mig själv att det är såhär livet skall vara. Kanske jag tar en tupplur såhär på eftermiddagen. Inte för att jag direkt är trött, utan för att jag kan.

Fortes fortuna adiuvat