Kärlek är ett ideal, ett förhållande är en realitet

av Serpens Albus

Bakpappa ställde en fråga till ett inlägg nyligen och undrade ifall jag skulle våga ta risken om jag en dag insåg att jag faktiskt vill ha något mer, eftersom den enda risken jag tar är att jag krossar någon annans hjärta. Jag medger fritt att det kan komma en dag då jag faktiskt vill ha ett djupare förhållande, det kan komma en dag då jag vill ha barn och gifta mig. Det kan också komma en dag då jag inser att mitt rätta kall är att bli shaolinmunk som bekämpar brottslighet i Vasanatten.

Om jag medger att en dylik framtid är möjlig, varför är jag så bestämd i mina åsikter? Eftersom jag ser dessa möjligheter som ytterst hypotetiska. Giftermål, barn, samboende; alla förutsätter de att de insikter jag kommit fram till de senaste åren radikalt förändras och jag blir en person jag inte för närvarande är. Vad den personen skulle göra i en given situation är främmande, vilket betyder att möjligheten till vad som helst finns.

Visst, jag skulle kunna dejta en massa kvinnor under någon fejkad förhoppning om att jag kanske, möjligen skulle kunna hitta ”the one”; hon som omkullkastar alla mina nuvarande åsikter. Det skulle egentligen vara den enkla vägen; att desperat klamra sig fast vid någon slags överromantiserad bild tagen direkt från Hollywoods silverduk. Det skulle också betyda att jag förnekade mina egna insikter. Har jag gett upp idén på kärleken? Nej, jag har däremot gett upp min tidigare idé om ett idealförhållande ur en rent realistisk synvinkel. Kärlek är ett ideal, ett förhållande är en realitet. Att medvetet gå in i en situation där jag ger någon falska förhoppningar om vad som ”kanske” kunde vara, är i mina ögon oärligt och inget jag själv vill syssla med. Jag tänker inte ge någon ett ”kanske” då jag inte själv är säker på om ett sådant finns. Risken är inte bara att jag krossar någon annans hjärta utan att jag inte är sann mot den jag är.

 

Fortes fortuna adiuvat