Känner mig som Tom Cruise

av Serpens Albus

Jag susar fram på Solfvägen i 50 knyck med High Enough av Damn Yankees som soundtrack. Jag har på en mörkblåa jeans, en mörklila skjorta, en smal, svart sidenslips och solglasögeon. När jag provade skjortan i butiken var passformen fruktansvärd. Tydligen var den sydd för lönnfeta, medelålders män. Därför tog jag den till min personliga sömmerska som tog in den ordentligt i sidorna.  Jag känner mig som Tom Cruise i Top Gun, innan Goose dog. Det kommer att bli en bra kväll.

Nästan alla mina bättre skjortor är, precis som mina kostymer, omsydda en aning för att få bättre passform. Det kan lyfta upp en annars helt vanlig skjorta till något helt fantastiskt. Jag har en idé, en uppfattning om den ”perfekta” skjortan, som trots ändringar förblir ett ouppnåeligt ideal, en överromantiserad bild av verkligheten. Kanske det är mitt problem; jag är en hopplös romantiker som vill ha vad jag inte kan få.

Vilken roll vill jag att kvinnor skall spela i mitt liv? Jag vill ha alla goda sidor och ingenting av det dåliga. Oberoende av vilket slags förhållande man har kommer det att kosta någonting, man är tvungen att ge upp och/eller kompromissa med vissa saker. Till och med en ”flickvän för en natt”, för att säga det på ett fint sätt, orsakar ett visst mått av stress. Hon kanske får för sig att det kommer att leda till något mer, eller att hon kan övertyga mig om att jag vill ha mer. Vad är jag beredd att betala?

Fortes fortuna adiuvat