Jag har en känsla av att jag söker efter något men jag vet inte vad

av Serpens Albus

På nattklubbens dansgolv dunkar musiken fram ur stora högtalare fästa i taket. På golvet trängs svettiga män och överförfriskade kvinnor, och vice versa, i vad som bäst kan beskrivas som en mass-parningsdans. Mellan 01:30 och 02:15 infaller vad jag kallar ”magic hour”. Det är då som mer eller mindre tillfälliga par bildas i en atmosfär fylld av undertryckt sexuell spänning, så påtaglig att man nästan kan skära den med kniv. Detta är ”the killing floor”, och jag är hemma.

En brunett försöker fånga min ögonkontakt. Jag är fullt medveten om att hon långsamt men säkert manövrerar genom folkhavet till en position närmare mig. Hennes subtila språk är en invit. Jag kan ”spelet” och skulle mycket väl kunna löpa linan ut. Det är inte att jag inte vågar, som var fallet då man var 18. Det är inte att hon är oattraktiv eller att jag ser mig själv som bättre än att gå hem med någon jag just träffat. Jag gör inget och jag är inte riktigt säker på varför. Det stör mig. Jag har till och med frågat mig själv ifall det är något allvarligt fel på mig. Vad är det som får mig att praktiskt taget varenda helg söka mig till Vasas dansgolv? Är det någon slags sökande efter bekräftelse eller ett sätt att blåsa upp mitt ego, att likt en parasit nära mig på uppmärksamheten från kvinnor? Jag har en känsla av att jag söker efter något men jag vet inte vad.

Jag går hem ensam, ikväll som så många andra nätter innan. Hemma knäpper jag på spisen och steker fem ägg och gör en rågbrödssmörgås med gurka, som jag lämnar på diskbänken medan jag går in i badrummet för att ta ut mina linser. Jag stör mig ännu över att jag inte besvarade den där brunettens invit och för en stund kontemplerar jag vad som skulle ha kunnat vara. Bara en stund. Efter att ha ätit och drar täcket upp till öronen bryr jag mig inte. Och det stör mig.

Fortes fortuna adiuvat