Aningen udda

av Serpens Albus

Kvällsluften i Vasa denna lördagskväll i slutet av augusti är varm och fuktig, nästan klibbig. Jag har på mig beigea byxor och en svart, kortärmad bomullströja. Biosalongen är betydligt svalare än luften utomhus och var det inte för det hat som bubblar inom mig skulle jag antagligen frysa en aning. Bredvid mig sitter femton asiater och eftersom de utgör ungefär halva publiken anser de att de kan prata under förhandsvisningarna. Jag stiger bestämt upp från min plats, går fram till den mest högljudda och frågar ifall han möjligtvis kan stänga käften eller om han vill att jag skall stänga den åt honom. Resten av publiken applåderar. Jag hatar då folk pratar under förhandsvisningarna.

Allt detta händer naturligtvis bara i mitt eget huvud och de fortsätter prata genom hela filmen. Jag hatar den del av mig som är oförmögen att säga något åt dem. Jag bortförklarar det hela med att filmen inte egentligen är så bra. I retrospekt skulle jag nog ha sett Bridesmaids istället, men Conan Barbaren verkade mer manligt, mer okej att se ensam än en film om en möhippa. Jag hyr Bridesmaids senare istället då den släpps på dvd.

På baren studerar jag folks klädsel medan jag inmundigar en kvällscokis. Uniformen för män på krogen nuförtiden verkar bestå av en t-shirt, möjligen med någon slags tryck, och jeans. Jag konstaterar att min egen klädstil i en sådan miljö antagligen kan te sig aningen udda. Jag finner det intressant att det således är en rätt fin balansgång mellan att stå ut från mängden av kloner och att vara udda. Folk vill passa in men ändå vara en individualist och blir därför tvungna att uttrycka sin individualitet inom ramarna av vad alla andra gör. Jag undrar vilka hårvårdsprodukter som Conan Barbaren använde för att hålla sitt hår så glansigt fastän han höll till i ökenområden.

 

Fortes fortuna adiuvat