Hon frågar varför jag är så uppklädd

av Serpens Albus

Det är lördag kväll och jag befinner mig på en av stadens nattklubbar för att avnjuta den mer avslappnade stämning som på något magiskt sätt infinner sig endast på natten i detta land. Jag märker hur en av nattklubbsdrottningarna ögnar mina kläder med något som jag tolkar som motbjudan, varpå hon frågar varför jag är så uppklädd. ”Det är helg och då skall man vara uppklädd”, förklarar jag för henne. ”Inte så där uppklädd”, snäser hon och går iväg. Jag har på mig en vit skjorta, ljusa jeans, en rutig, beige-grå väst och en kolgrå silkesslips med tunna ränder. Jag anser mig själv inte vara speciellt uppklädd utan mer ”uttänkt slarvig”. Jag funderar ifall hon skulle ha fått en hjärtattack ifall jag faktiskt hade klätt upp mig på riktigt.

Jag undrar om det här är en ny trend eller om jag bara aldrig har märkt av det förr. Jag har tidigare varit av uppfattningen att folk är alltför fokuserade på vad de själva gör och hur de ser ut för att desto mer tänka på andra. För några veckor sedan observerade jag hur en grupp människor stod på dansgolvet och gjorde narr av en som de ansåg inte kunde dansa. Jag fann det en aning ironiskt att han som verkade ha roligast åt det hela var överviktig och bar handväska och därmed borde veta hur det känns att bli hånad.

Tre timmar senare står jag utanför nattklubben och samtalar med vänner när en man som ser halvbekant ut frågar om jag inte arbetar på bank. Jag svarar jakande och förklarar vidare att jag är riskanalytiker på Aktia, innan jag direkt efteråt avslöjar vad jag egentligen gör. Det är inte första gången någon har trott att jag arbetar på bank. Nattklubbsdrottningen hade fel. Jag är precis rätt klädd.

Fortes fortuna adiuvat