Känner mig som en rockstjärna

av Serpens Albus

Det är torsdag kväll och Konstens Natt i Vasa. Jag står och följer med en hår-show med namnet ”Sweet like candy”. Jag vet inte om jag skall hoppas på att modellerna skall slänga ut godis till publiken eller ej, eftersom jag funderar på att prova på en lågkolhydrat-diet. Det håller på att bli kyligt och jag känner en stark tacksamhet över att bo två kvarter från centrum, eftersom det betyder att jag kan vara hemma på fem minuter för att hämta min kavaj. När jag skall gå ut igen gör jag en snabbkoll i spegeln och märker till min förskräckelse att kavajen inte riktigt passar med resten av min outfit; en vit, strukturerad bomullsskjorta med rutig väst och en smal, svart silkesslips. Jag byter allt, förutom byxorna och fylls av ett inre lugn.

Det ack så populära sambatåget är förbryllande. Jag förknippar sambatåg med fest och karnevalstämning, folk som spontant dansande slår följe med resten av tåget. Den Finländska versionen präglas av poliseskort och fyra ordningsvakter. På torget finns skyltar som upplyser om att det är förbjudet att röka på ett avgränsat område mellan de två scenerna som satts upp. Stilen är konsekvent bakom O’Malleys pub där man fållar in människor i en liten hage med plaststängsel. Juxtapositionen till den fria, kreativiteten, konsten, är märkbar och smått ironisk.

Efter att ha tagit del av bandet Daisy Jacks framträdande, medan jag står och diskuterar kvällens fortskridande med två av mina vänner, kommer en blondin fram och berömmer min blogg. Jag suger åt mig som en svamp och går omkring och känner mig som en rockstjärna resten av kvällen. Jag överväger en stund att börja presentera mig som stjärnbloggare.

 

Fortes fortuna adiuvat