Äktenskap; en udda avvikelse istället för norm?

av Serpens Albus

Jag växte upp i en liten by där allas föräldrar ännu var gifta. Inte förrän i högstadiet träffade jag på det första ”skilsmässobarnet”. Då mitt första förhållande tog slut såg jag det som ett stort misslyckande eftersom jag på något underligt vis hade tänkt att jag skulle hitta en brud och leva lycklig i alla mina dagar, precis som mina egna föräldrar, i sagorna eller Hollywoods filmer. Det var först långt senare som jag helt enkelt var tvungen att acceptera/insåg att folk faktiskt gör slut. Förhållanden tar slut och det är inget onormalt med det.

På senare tid har jag emellertid börjat omvärdera min syn på förhållanden ytterligare. Jag tror ännu på livslång kärlek och att två personer KAN leva lyckligt tillsammans livet ut. Jag har bara börjat misstänka att det är långt mycket mer ovanligt än vad man kanske intalar sig. Vad är egentligen de statistiska oddsen för att ett förhållande (vilket som helst) skall hålla, växa och sluta i ett delat liv tills döden skiljer dem åt? Av alla de människor man sällskapar med, hur många procent slutar i evig kärlek? Borde äktenskap ses som en udda avvikelse istället för normen?

Faktum är att vi alla förändras mer eller mindre under livets gång. Jag är inte samma person jag var vid 18 års ålder och jag förväntar mig inte heller vara exakt samma person vid 40 års ålder, även om förändringen dit antagligen inte är lika stor. Är det inte lite orealistiskt och/eller själviskt att förvänta sig att någon skall förändras med en själv? Eller kanske är så att vissa helt enkelt har bättre förutsättningar att göra det; anpassa sig själv och bli en del av den organism som man kallar ”äktenskap”. Vad återstår då för oss andra, för mig själv? Är det realistiskt att omvärdera förhållanden helt och se dem som något som ger guldkant på ens vardag, mer en ”stundens förströelse”, men att de ändå alltid har en bestämd livslängd?

Fortes fortuna adiuvat