Nästan i tårar

av Serpens Albus

Jag är nästan i tårar när jag anländer till Strampen, eftersom jag är övertygad om att jag inte kommer att få ett bra bord. Stället är packat men efter en stunds väntande vid baren ser jag ett ledigt bord och skyndar dit. En våg av lättnad sköljder över mig när jag slår mig ner och beställer. Medan jag äter läser jag Financial Times.

Jag spenderade 15 minuter med att välja ut den perfekta tidningen. Jag kunde ha valt Slitz eller någon annan, glansig tidning med kom fram till att det inte skulle matcha min klädsel. Jag har på beigea byxor, rödbruna skor och en ljusblå skjorta, som jag kavlat upp ärmarna på för att ge den ett mer avslappnat, somrigt utseende. Dessutom ger Financial Times ett mer pretentiöst intryck.

Det händer att jag kan tycka att det känns konstigt att göra saker som annars helt klart är ämnade för grupper/par, som nu, då jag sitter ensam vid ett fyrapersoners bord. Jag lyfter blicken från tidningen och betraktar människorna omkring mig. Liv, rörelse, ljud, samtal som dränks i andra samtal…och så jag; en udda varelse i den sociala djungel som är terrassen. Jag kan inte hjälpa att känna att hela scenariot är en metafor för något större, mer komplicerat. Förnöjt återgår jag till min tidning. Jag läser en artikel om den Norska massakern och extremhögerns framväxt i Europa. Jag konstaterar att Finland är det land som, efter Norge,  procentuellt sett har flest riksdagsledamöter tillhörande denna gren. Jag funderar ifall det är ohövligt av mig att ta upp ett så stort bord alldeles ensam då det finns andra, större sällskap som vill äta. Jag avfärdar tanken och tuggar maten extra långsamt.

Fortes fortuna adiuvat