Jag tror jag skulle kunna vara rätt bra på att vara mentalt instabil

av Serpens Albus

Klockan är 01:15 en torsdagsnatt/fredagsmorgon i ensamhetens fästning på Rådhusgatan. Jag kom på den brilljanta idén att försöka lära mig dansen till LMFAOs ”Party Rock Anthem” och står så nu mitt på vardagsrumsgolvet och hoppar runt som om jag fått något slags epileptiskt anfall. Jag har på mig en handduk.*

Efter flera misslyckade försök med dansen ger jag upp och går ut på balkongen. Det är en fin natt. Jag överväger ifall jag skall gå ut på en nattpromenad men jag hålls tillbaka av en tanke; det är högst antagligen bara galningar och brottslingar ute den här tiden, väntandes på att ett försvarslöst offer som jag bara skall dyka upp. Det finns bara en lösning på mitt problem; bli en galning.

Det är ju ett veritabelt smörgåsbord av störningar att välja mellan och jag tror jag skulle kunna vara rätt bra på att vara mentalt instabil. Jag pratar redan med mig själv så steget till att prata med någon annan som inte egentligen finns borde inte vara så långt. Nackdelen är att jag misstänker att psyksjuka inte bär kavaj, som jag vill ta på ifall jag skulle gå ut på gatorna. Det verkar hopplöst ända tills jag kommer på att det finns ännu en grupp människor som rör sig ute mitt i natten; superhjältar! Och brottslingar är rädda för superhjältar. Så föds *trumvirvel med fanfar* Skincare Man! Nattluften är frisk och jag känner mig väl till mods över att jag drar mitt strå till stacken för en bättre värld.

*Jag hade precis stigit ur duschen

Fortes fortuna adiuvat