Jag fylls av en våg av avsky och självförakt

av Serpens Albus

Jag sitter på ett café i Vasa centrum och läser en artikel i en gratistidning om en kille som försökte sig på att sälja använda kalsonger. Jag har på ljusa byxor, en rosa pikétröja och ljusbruna skor som inte helt matchar mitt bälte, vilket stör mig en aning men jag kan leva med det eftersom tröjan döljer bältet. Mitt emot mig sitter tre finsktalande tjejer, mitt uppe i en diskussion om gardiner eller vad det nu är kvinnor pratar om. Jag fylls av en våg av avsky och självförakt när jag inser att mina strumpor (gråa med rutmönster) inte alls går ihop med resten av min outfit.

Jag har en otäck vana att skjuta fram saker jag inte direkt vill göra. Förra veckan skulle jag posta ett brev, vilket i sig inte var en desto mer invecklad procedur. Allt jag egentligen behövde göra var att ta fram ett kuvert ur min bokhylla, slänga på ett frimärke som jag hade i plånboken och gå 300 meter till närmaste brevlåda. Det tog mig tre dagar. Jag vet egentligen inte vad mitt problem var, förutom att jag inte egentligen kände för att göra det.

Det har varit samma sak med den synundersökning jag nu varit i stan och bokat; jag har skjutit fram den ioändlighet. Jag fick ändan ur vagnen då jag besökte Strampen en kväll och insåg att jag inte kunde se ansiktet på någon som stod längre bort än fyra meter. En man med långt hår kunde ha spanat in mig och jag skulle ha trott att det var en hot blondin, vilket skulle ha varit ytterst beklagligt (för mig). Tanken på mina felmatchade sockar stör mig till en sådan grad att jag funderar på att gå hem, eller i allra minsta fall gå och köpa nya strumpor. Något i en brun ton.

Fortes fortuna adiuvat