Bondmoran och Angelina

av Serpens Albus

Klockan är 04:30, tidig söndagsmorgon i ensamhetens fästning på Rådhusgatan i Vasa. Om någon stod utanför mitt vardagsrumsfönster skulle de höra de svaga tonerna av Vivaldi, en stark kontrast till de öronbedövande tonerna av Pienissä Häissä som jag utsatt mig för tidigare på kvällen på en av stadens nattklubbar, med ett konstant pipande i mina öron som resultat.

På två dygn har jag träffat tre* olika bloggare. Jag brukar aldrig ha förutfattade meningar om hur en person är baserad på deras blogg. Det man skriver är bara en liten del av den man är och kan omöjligtvis måla upp en fullständig bild av ens person. Jag kan ändå inte hjälpa att bli en aning chockad över att Pappers egen blogg-gudmor, Andrea, talar dialekt när jag träffar henne vid feelis-bordet på Fontana. Det är som att sitta ansikte mot ansikte med en Angelina Jolie från Purmo (hennes mamma är från Purmo, det räcker). Bloggare emellan kommer frågan hur mycket av sig själv man egentligen lämnar ut, hur mycket kan man lämna ut och kan man i sina texter ens vara den man faktiskt är.

Mitt badrum har två speglar mittemot varandra, en på dörrarna till ett badrumsskåp. Om jag öppnar en av dörrarna kan jag se mig själv medan jag duschar. En kanske mer grundläggande fråga (än om man kan vara den man är) är ”vem ÄR jag?”, hur beskriver man egentligen vem man är? Är man sitt yrke eller sin hobby, eller är det bara något man gör? Är man sitt kön eller sin nationalitet och hur mycket säger det egentligen om den man är? Är man sist och slutligen endast ett hopkok av alla sina erfarenheter och är det då ens möjligt att undgå att vara den man faktiskt är i sina texter? Jag spänner magmusklerna och studerar schampot som långsamt rinner ner över min kropp. De extra mag-passen jag lade in i våras har gett utdelning.

Fortes fortuna adiuvat

* De två andra bloggarna var:

http://hannah.papper.fi/
http://norwegian.papper.fi/