Jag är en riktig bitch

av Serpens Albus

Gruset knastrar under mina skor där jag går på en liten, slingrig väg mitt ute i ingenstans i Maxmos urskog. Jag är på väg att bli av med min Maxmodans-oskuld. Tallarna reser sig runtomkring mig och ljudet av människor blir sakta starkare ju närmare området vi kommer. Jag fylls plötsligt av en panikartad känsla när jag överdoserar på natur; skog, vatten, gräs och sand under fötterna. Jag tar ett djupt andetag och samlar mig då jag inser att naturen inte än så länge försökt döda mig. Den måste vara skrämd av den stora folkmängden.

Den enda musiken som spelas på hela stället är dansbandsmusik. Besökarna är en blandad skara av tonåringar, pensionärer och allt däremellan. Efter att ha lyckats med konststycket att tappa bort alla mina vänner hör jag en röst bakom mig som frågar; ”vill du dansa?”. Tjejen som frågar är prydligt klädd i en vit blus och somrig, blommig kjol. Hon ser oskyldig ut, söt på ett Lilla Huset på Prärien-sätt. ”Ömm…nej tack, jag letar efter min bror” svarar jag. Det är lögn. Egentligen kan jag inte dansa och vill inte se ut som en idiot.

Tillbaka till asfaltsdjungelns trygga, artificiella famn. Jag hör återigen klappret från mina skor mot asfalten och det har en lugnande effekt. Jag drar in nattluften i mina lungor och känner dofter av snabbmat, tobaksrök och urin. Det är tidig lördagsmorgon och fredagsfirarna börjar dra sig hemåt. Jag har dåligt samvete för att jag tackade nej till den där tjejen. Jag borde ha skött det mycket bättre. Jag hade inte nödvändigtvis behövt tacka ja men allra minst tackat för komplimangen. Hon hade ju i alla fall samlat mod till sig och kommit fram och frågat, vilket är ytterst sällsynt att någon kvinna gör. Istället gjorde jag som så många kvinnor gjorde mot mig då jag var yngre. Jag somnar med en olustig känsla.

Fortes fortuna adiuvat