Skrivandets balansgång

av Serpens Albus

I ett tidigare inlägg drog jag paralleller mellan starkt troende och barnfamiljer och mer specifikt likheterna i deras sätt att försöka bryta ner argumenten mot deras livsstil. Faktum är dock att jag också skulle kunna hitta likheter med mig själv och ”nyfrälsta”. Jag har en stark tro att det jag gör är rätt val för mig själv. Jag säger ”tro” eftersom jag erkänner öppet att jag inte kan veta förrän på min dödsbädd då jag ser tillbaka på mitt liv, om ens då. En markant skillnad är att jag nästan är rädd att övertala folk.

Jag har vänner och släktingar som är gifta, har barn och hela köret. Jag hoppas att dessa människor faktiskt lyckas med konststycket att leva livet ut, lyckliga med sina egna val. Kanske det delvis är en orsak till varför jag om och om igen understryker att min oortodoxa väg är mitt eget personliga val och inte något jag förespråkar som universallösning.

På grund av detta finner jag ofta att författandet av denna blogg (och då kategorin ”Going my own way”) blir en balansgång; att förklara min ståndpunkt men ändå hålla tillbaka en del så att inte budskapet missförstås eller feltolkas eller t.om tolkas rätt. Vad skulle hända ifall alla män i min närhet en dag skulle anamma min väg? Familjer skulle slås i spillror och jag skulle bli någon slags allmän syndabock. Detta är inte något jag önskar. Jag tror emellertid att min historia är viktig att berätta, om inte för någon annan så för mig själv. Därför skriver jag.

 

Fortes fortuna adiuvat