Är barnfamilj en religion?

av Serpens Albus

Det fanns en tid då jag gillade att debattera med kristna, mest för att vässa min egen argumentationsförmåga. Jag har däremot slutat med det eftersom jag lade märke till att troende själva inte egentligen har kommit till någon koncensus angående viktiga frågor om deras guds väsen och hans/hennes/dess synpunkter på vårt dagliga liv. Emellertid var det intressant och givande att studera hur andra människor resonerar och vad som ligger som grund för deras tankesätt. I takt med att jag blivit mer öppen med mitt ställningstagande emot fru, barn, volvo och villa har jag även märkt en del kritiska röster mot mitt eget synsätt. Det intressanta är att många av argumenten som används är ytterst lika sådana som extremt kristna människor använder sig av för att bryta ner ens argument.

Den anonyme kommentatorn ”Putte” skriver som svar på ett tidigare inlägg: ” Men hur känns det efter 20-30 år då dina vänner och föräldrar eventuellt är borta. Då har du ingen som tar hand om dig eller som du kan dela din tillvaro/vardag med; glädje och bekymmer eller som hjälper dig som åldring och om inte förr så DÅ blir du beroende av staten!! Vill du leva ett sådant ensamt liv?”. Detta kallas även ”argumentum ad buculum”, där man använder sig av hot om en presumtativ ogynnsam framtid. ”Vill du hamna i helvetet?!” är en annan version av samma argument. Det ”fina” är att kommentatorn alltid kan flytta på målposterna; ”du har vänner nu men vad gör du om/när de förvinner?”.

”Katarina” skriver: ”… nån märklig inre längtan efter något mer, nåt riktigt meningsfullt kommer ändå fram när man väl är mogen…”. Man utgår från att alla, till slut, ”ser ljuset”. Den troendes version av samma argument låter i stort sett likadant: ”du kommer att ändra dig, förr eller senare vill du ha en gemenskap med gud”. I båda fallen utgår man helt kallt från att allt annat i livet egentligen är oviktigt och saknar ”riktig” mening. Jag läste en gång att *barn är som heroin; priset man betalar, de små dagligen återkommande stressmomenten, överskuggas av ”topparna”, ruset av de mer infrekventa positiva händelserna. Jag börjar mer tro att det handlar om en sekt, eller någon slags religion.

 

*Jag vet att inlägget inte egentligen handlar om barn, utan mer om singellivet som en beständig livsstil men rubriken och sluttampen blev mycket catchigare så här

Fortes fortuna adiuvat