Gränsen mellan samboende och äktenskap har suddats ut

av Serpens Albus

En del har frågat mig ifall jag ”bara” är emot barn och giftermål och har tänkt mig i princip liknande liv utan dessa eller om jag också är emot samboende och då underförstått att jag dömer mig själv till en patetisk, instängd existens. I detta inlägg tänkte jag klargöra min ståndpunkt ytterligare. Jag medger öppet att det kan innebära en rad fördelar. Jag är av åsikten att om man planerar gifta sig eller skaffa barn i framtiden är det av yttersta vikt att bo ihop en tid, för att se om man överhuvudtaget kan leva med människan. På så sätt kan man förhålla sig till samboendet som en slags generalrepetition för ett fortsatt delat liv tillsammans. I princip är jag inte emot samboende.

De senaste åren har visat på en utveckling där gränserna mellan samboende och äktenskap suddats ut, inte bara i allmänhetens psyke utan även i ren juridisk bemärkelse. Folk gifter sig senare eller skiter i det helt och ”bara” bor ihop. Många länder har stiftat så kallade sambolagar, för att skydda individens rättigheter vid händelse av att förhållandet bryter ihop. Den 1. april 2011 antog Finland sin version av sambolag. Det betyder att en part kan ha rätt till ekonomisk ersättning för ”sitt arbete för det gemensamma hemmet” eller om hon/han hjälpt den andre parten utöka sin förmögenhet. Exakt vad det betyder är ännu oklart. Kravet är att paret skall ha bott ihop i minst fem år och/eller ha gemensamma (eller gemensam vårdnad om) barn. Som jag tidigare har nämnt är jag emot att staten går in och lagstiftar om privata förhållanden, så också i det här fallet.

Visst, man kan argumentera för att en sådan lag ger bättre rättskydd åt en individ som t.ex stannar hemma med de gemensamma barnen i tio år, går miste om arbetserfarenhet och inkomst för att sedan stå med rumpan bar då förhållandet tar slut. Jag anser att det är upp till individen att själv beakta konsekvenserna av sina beslut. Att stanna hemma med ungarna och gå miste om arbetserfarenhet är en reell risk. Att ignorera risken är dumdristigt, speciellt med tanke på att hälften av alla äktenskap spricker (hur hög är månne % för alla förhållanden totalt?). Det borde även vara upp till individen att se till så att hans/hennes rättsskydd är i ordning. Av någon orsak håller inte vår proverbiale Storebror med. I och för sig finns det numera för samboende en motsvarighet till äktenskapsförord, vilka naturligtvis kan ogillas av domstolen precis som för äkta makar.

Fortes fortuna adiuvat