Meningen med livet

av Serpens Albus

På mina inre upptäcktsfärder och i mina funderingar kring huruvida jag själv kunde tänka mig ha barn övergick jag allt mer från ett odefinierat ”någon gång i framtiden” till ett definitivt ställningstagande mot barn för egen del. Jag slutade dock inte där. Jag ifrågasatte mitt eget ställningstagande och försökte bryta ner mina egna argument; en rätt förnöjsam vana jag plockade upp från en gymnasielektion där vi fick ett ämne och var tvungna att argumentera för eller emot (vi fick emellertid inte själva välja sida).

Jag försökte aktivt komma på orsaker till att skaffa barn, allt ifrån att fortsätta mitt släktled och familjenamn till att se en person utvecklas etc. Ingen av orsakerna verkade för mig vara tillräckliga. Mitt släktnamn är sist och slutligen oviktigt eftersom min farfars far (eller var det farfar) godtyckligen bytte namn till efternamnet jag nu bär. Mina släktled är inte egentligen heller så viktiga, dels för att ledet tekniskt sett fortsätter genom min systerson och dels för att jag inte egentligen ser min släkt på något sätt överlägsen alla andra släkter i världen. Att ha någon som tar hand om mig på livets höst såg jag inte heller som något vettigt argument eftersom jag inte vill lägga det ansvaret på någons axlar* (förutom det faktum att barn absolut inte ger några sådana garantier). Jag är dessutom inte religiös på något sätt så argument om att ”det är så det skall vara” har ingen effekt på mig.

Något som verkade vara ett ständigt återkommande tema, även då jag läste andras motiv till att ha barn, var sökandet efter mening eller något ”riktigt”. Det verkar som om folk vill skapa något beständigt, något som verkligen betyder något och ett barn kommer väl rätt naturligt eftersom det även ur evolutionsbiologisk synvinkel de facto är vår mening (jag är också rätt säker att mänskligheten på något sätt kommer attlyckas leva vidare utan mitt ”bidrag”). För mig verkade det emellertid en aning själviskt eftersom man i princip sätter ansvaret för sin egen lycka på en annan individ, om än en som man själv ”skapar”. Kanske det hela sist och slutligen bottnar i behovet att känna sig behövd eller på något sätt oumbärlig för organisationen, för att låna ett uttryck från företagsvärlden. Men om man på detta sätt ger sitt liv mening, om man definierar sitt självvärde utifrån sina barn, vad händer då barnen växer upp, var hittar man då sin mening? Jag har länge varit av åsikten att livets mening är att hitta en mening med livet. Vägen är viktigare än målet. Mellan födseln och graven får man fria tyglar att hitta sin egen lycka, vare sig det innebär att dedikera sitt liv åt en gud, åt barn och familj, filosofi eller samhällsfrågor. Värdet på det, det är någonting du själv bestämmer.

 

”There is no value in life except what you choose to place upon it and no happiness in any place except what you bring to it yourself”
Henry David Thoreau

 

*Jag inser att jag någon gång kanske kommer att behöva någon slags hjälp men är ännu inte säker på hur jag vill tackla den situationen