Hur kan någon välja ensamhet framför tvåsamhet?

av Serpens Albus

För några år sedan försökte jag övertyga mig själv att jag älskade blues. Bluesen verkade vara någonting moget, någonting en ”riktig” gitarrist skulle lyssna på. Jag gillar faktiskt blues, speciellt Texas blues, och kan till och med lyssna på Jazz, vilket i min mening egentligen är blues på LSD, men det blev aldrig riktigt det som jag hade önskat eller hoppats på. Min riktiga kärlek, som jag förnekade men egentligen gillat ända sedan jag var en liten knodd och spelade in låtar på kassett från radion, var ”pudelrock” från 80-talet (och tidigt 90-tal) med Whitesnake och Bon Jovi som stora favoriter. Det tog ett bra tag innan jag erkände inte bara för mig själv utan även utåt att jag faktiskt gillade distade elgitarrer spelade av män i spandex och läppstift. Det var den typen av musik, inte bluesen, som jag alltid återkom till.

Att vara social är inget som någonsin kommit naturligt för mig och är något som jag har varit tvungen att jobba (och ännu jobbar) hårt på. Orsakerna till detta är jag inte säker på. Kanske det är nedärvt, något genetiskt, eftersom min farfar också verkade ha en förkärlek till att gå omkring och pyssla med sitt för sig själv. Det kanske också har något att göra med att jag aldrig riktigt var populär i skolan och blev retad en hel del, vilket fick mig att associera ensamhet med något positivt, eftersom det inte fanns någon där som kunde störa eller bråka med mig. Eller kanske det helt enkelt är en kombination av olika faktorer som fått mig att inte se ensamhet som en fiende utan mer som en pålitlig bundsförvant. Förvisso kan jag också finna nöje i att socialisera med människor, gå ut och träffa nytt folk men det är inte något som kommer naturligt utan är en inlärd egenskap som jag är tvungen att slå på. Jag ser också nyttan i att vara social i olika situationer men det är inte min ”fabriksinställning”. Precis som med bluesen, spenderade jag åratal med att försöka ändra på den jag var/är, att bli något som inte är naturligt för mig.

Då folk förvånas över hur någon kan välja ”ensamhet” (inom citattecken eftersom jag här gör skillnad mellan att vara fysiskt ensam och att känna sig ensam) framför tvåsamhet förvånas jag i min tur över vad som verkar vara deras negativa bild av ensamhet. Alla har väl stunder då de känner för att vara ensamma, att få egen tid. Egentligen är det ju bara skillnad på mängden tid; medan en del vill ha en timme och sen börjar klättra på väggarna kan andra (som jag) inte bara klara oss fint utan också finna ren njutning i långa solitära perioder. Det här är någonting som jag först på senare tid har börjat acceptera, slutat kämpa emot den jag är utan istället välkomnar det. Jag tror att man i längden blir en mer harmonisk person av det.

 

“Resolve to be thyself; and know that he who finds himself, loses his misery.”
Matthew Arnold