Varför jag är emot äktenskap

av Serpens Albus

Jag tenderar ofta att dansa runt det jag egentligen vill uttrycka i mina texter. Jag gör det eftersom jag gillar att skriva i ”lager” där läsaren själv är tvingad att hitta betydelser och tankegångar som inte ens jag hade tänkt mig. Jag gillar att istället för konstateranden formulera texten som frågor så att läsaren själv får ta ställning till ämnet. Den sublima dansen är sockret som ger giftet dess sötma, vilket gör att det kanske slinker ner lättare. Det blir dock ingen dans denna gång. Sporrad av diskussionen som uppstod genom ett av mina tidigare inlägg tänker jag idag vara brutalt rak på sak; jag tror inte på äktenskap (och med det menar jag att jag inte anser giftermål vara rätt för mig personligen, vad just DU gör berör mig inte desto mer).

Min negativa inställning till denna uråldriga institution bottnar i en åsikt om att ett förhållande är en privat angelägenhet mellan två personer (en åsikt som i sin tur bottnar dels i min höga värdesättning av självständighet och dels i en personlig och politisk åsikt om begränsad statsmakt). Jag finner det ironiskt att så många skulle uttrycka missnöje över att man lät en svärmor diktera hur ens förhållande skall se ut men man ger frivilligt över tyglarna till proverbiala storebror Finska staten. Men när det kommer till kritan är äktenskapet också ett affärskontrakt mellan inte bara dig och din utvalda/e utan även staten, eftersom äktenskapet bygger på lagen som inte bara upprätthålls utan även skrivs av staten. Om äktenskapet går i kras, vilket många gör, är det staten som avgör vad som händer med bouppdelning och vårdnadsskap om eventuella barn. Till och med äktenskapsförord, en privat överenskommelse för hur de båda parterna vill ha det om de skulle skiljas, kan rivas upp ifall staten anser det befogat. Om jag själv fick bestämma skulle äktenskapsförord inte bara vara obligatoriska utan även vara DEN lagliga grunden på vilket äktenskapet vilar; ett ömsesidigt överenskommet kontrakt mellan två privatpersoner innan den officiella ”sammanslagningen”. Utan äktenskapsförord, inget lagligt äktenskap.

Många vill se äktenskapet som en romantisk kärleksförklaring, ett offentligt ställningstagande där man proklamerar sin eviga kärlek till varandra. Man vill visa utåt, inför hela världen, gud och församling att man är seriös, ungefär som en mer avancerad version av då man bytte klassringar i högstadiet. Emellertid är inte äktenskap längre garanti för någonting. Medellängden på ett äktenskap ligger idag på ca 10 år. Det finns heller inga garantier för de mer icke-påtagliga värden som nämns i äktenskapslöftena; att hedra, respektera och älska i nöd och lust (eller vad folk nu vill ha som låter fint nu då man kan skriva egna löften). Garantier för sådant som de allra flesta människor gifter sig för finns inte och det där andra som jag inte ens är säker på att folk beaktar eller ens vill tänka på, är lagstadgat. Fastän man gifter sig och stannar ihop livet ut betyder det inte heller att man inte även då kan känna sig som den mest ensamma personen i världen. Det är rent ut sagt logiskt att det måste finnas olyckliga människor som väljer att leva kvar i sina äktenskap. Om hälften av äktenskapen slutar i skilsmässa betyder det i praktiken att de statistiska oddsen för att bli olycklig är större om man gifter sig än om man inte gör det. Men kärleken…den borde inte dö ut även fastän man inte gifter sig och tiden tillsammans, det är beviset för omvärlden som så många eftertraktar.

httpv://www.youtube.com/watch?v=Ysw3QZIBzMo

Fortes fortuna adiuvat