Going my own way

av Serpens Albus

Jag skriver rätt mycket skit i den här bloggen. Okej, kanske ”skit” är för hårt uttryck, ”skräp” kanske passar bättre. Jag menar inte att det jag skriver inte stämmer, för det anser jag att det gör, jag menar bara att mycket av det jag skriver egentligen bara är utfyllnad, vilket jag gör av tre orsaker. Varje blogg jag någonsin skrivit har i viss mån varit en personlig reaktion. I det här fallet är det en reaktion på vad jag anser är en markant brist på intellektuellt stimulerande material i ”bloggosfären”. Jag saknar diskussion och substans. Jag gör det också eftersom det är en utmaning att skriva om ett ämne man inte själv valt, vilket är fallet med ”Veckans tema”, något jag inte egentligen gjort sedan 1999 då jag gick ut gymnasiet. Den tredje orsaken är för att jag är medveten om att man, för att skapa en läsarkrets, måste skriva ofta och eftersom just den här bloggen är offentlig betyder det att jag vill ha åtminstone några läsare och det eftersom jag faktiskt tror mig ha någon slags budskap.

Även om jag faktiskt är stolt över vissa av dessa inlägg och känner att jag lyft fram synvinklar som annars skulle lämnas obelysta är det inte orsaken till denna blogg, det jag finner intressant(ast) eller det jag egentligen vill skriva om. Hjärtat i bloggen, mitt ”brainchild” återfinns i kategorin ”Going my own way” som redogör för bakgrunden till, motiven för och konsekvenserna av mitt beslut att inte skaffa barn, gifta mig och ta ett stort huslån, något jag uppfattar är vad de flesta anser att man ”skall” göra, vad vi är menade att göra.

Meningen med denna blogg är inte att försöka övertyga någon om att anamma min livssyn utan mer att genom mitt eget exempel få folk att ifrågasätta konventionell visdom och att istället för att bara gå med strömmen, som vattnet följa vägen med minst motstånd, hitta genomtänkta motiveringar för sina egna val. Det är just dessa motiveringar som står för grund för din egen personliga väg genom livet, det som man hoppas ger bäst förutsättningar för ett lyckligt och framgångsrikt liv. Är jag absolut, 100% säker på att mina val kommer att göra det för mig, eller att jag inte kommer att ändra mig längre fram? Såklart inte, man kan inte vara 100% säker på något i livet. Jag utesluter inte familj och barn mer än jag utesluter möjligheten att jag blir politiker eller shaolin-munk; det är inte uteslutet men just nu ser jag inga förutsättningar som skulle leda mig in på den vägen, ifrån min nuvarande väg.

Fortes fortuna adiuvat