Jag står inför en definierande period i mitt liv

av Serpens Albus

Jag står inför en definierande period i mitt liv; vad jag gör och de beslut jag tar idag och de närmaste åren kommer att påverka resten av mitt liv. Speciellt det senaste året har varit mentalt påfrestande eftersom jag varit tvungen att inse och acceptera konsekvenserna av dessa beslut. Det har varit en process; en färd på oframkomliga, krokiga små stigar genom mitt innersta väsen. Medan flertalet av mina vänner slår sig till ro, förlovar eller gifter sig, köper hus och skaffar barn tar jag ett medvetet beslut att inte göra allt det där.

Det är inte ett beslut som kommit lättvindigt eller utan självrannsakan. Jag har ifrågasatt mig själv, försökt se på situationen ur alla möjliga synvinklar och vad det innebär för mitt fortsatta liv. Det är inte som då man var tonåring. De förhållanden man skapar i den åldern varar sällan. Chansen att få det att vara livet ut är nästintill obefintlig. Om man i den åldern bestämmer sig att inte skaffa barn är det just då. Tid har man hur mycket som helst.

Men jag är 31 år gammal och känner inte den minsta önskan att ha barn. Förr fanns tanken mest just som ”någon gång” men då jag ställde mig själv mot väggen och frågade när det där ”någon gång” egentligen är hittade jag inget svar. Om mindre än 10 korta år är jag över 40. Även om jag själv då ännu är i fertil ålder och skulle kunna ha barn om (och det är ett stort, väldigt hypotetiskt om) jag så valde inser jag att utbudet av passande kandidater för att ”sköta grovjobbet” så att säga med födandet är drastiskt begränsat vid det laget. Väljer jag bort det här nu finns det ingen återvändo, tiden rinner ut och det är helt okej för mig. Det är faktiskt mer än bara okej, det är vad jag vill. Jag har accepterat konsekvenserna av mina beslut och går med lättare steg in i framtiden.

Fortes fortuna adiuvat