Pojken gråter inte ens

av Serpens Albus

Det är lördag och jag spenderar dagen på min systersons dop. Jag är ännu inte helt säker på varför men av de 30 inbjudna gästerna och bergen av kakor och småtugg att döma är det en relativt stor grej. Pojken gråter inte ens fastän en främmande man skvätter vatten på honom. Kanske han inte vill dra ännu mer uppmärksamhet till sig medan han är klädd i något som ser ut som en virkad klänning. I sådana lägen är det bäst att ligga lite lågt. Jag har på mig en marinblå kostym av J. Lindeberg, en vit skjorta gjord av egyptisk bomull och en blodröd silkesslips. Jag konstaterar att jag är den bäst klädde mannen där.

Sex timmar senare bestämmer jag mig för att gå på en promenad på Vasas gator, för att insupa skolavslutningsatmosfären. Jag stannar en stund utanför Olivers Inn, byter några ord med dörrvakten och några människor jag känner i kön, mest för att verka mer social än vad jag egentligen känner mig, innan jag går vidare. När jag närmar mig torget ser jag en ung dam som står framåtlutad vid Hesburger. En sekund hinner jag undra vad hon letar efter, innan hon släpper lös en projektilspya som trots sin kraft inte berör ungdomarna runtomkring henne.

Jag drar mig till minnes en av de senaste reklamkampanjerna om alkoholbruk och dess budskap om hur det inte är ”coolt”/tufft/skojigt att supa sig dyngfull. Jag kontemplerar det förunderliga i att samhället vill påverka massorna genom att diktera hur folk skall leva för att vara ”coola”. Det är ”coolt” att inte röka och supa sig full, det är tufft att kunna säga nej. Ett konstant sökande av andras godkännande. Föresten, vem är jag att döma någon för att hon/han vill dra huvudet fullt då och då? Jag går vidare, även jag relativt oberörd. Jag har på mig en beige manchesterkavaj, ljusa jeans och en rosa skjorta av Hugo Boss.

Fortes fortuna adiuvat