Varför nöja sig med att bara ”duga”?

av Serpens Albus

Jag tror på att ta hand om mig själv. Jag tränar på gym fyra dagar i veckan, året runt, i ur och skur och fastän det är 30 grader varmt ute (som det var sommaren 2010). På somrarna utökas träningen med rollerblades, delvis för att jag tycker det är kul men också för konditionsträningens skull. Man kan alltid träna lite hårdare, bli starkare, smalare och mer vältränad. Jag skulle kunna vara politiskt korrekt och säga något om att jag tränar för hälsans skull. Det skulle dock vara skitsnack. Jag tränar huvudsakligen för att se bra ut.

Det händer att jag frågar mig varför jag gör det, exempelvis efter ett tungt benpass då jag ligger på golvet och kallsvettas och känner mig spyfärdig. ”Varför plågar du dig så här, till vilken nytta?” brukar den lilla rösten fråga. Då jag började träna, sommaren 1998, var det som med så mycket annat man gör som tonåring; man hoppas på att bli mer uppmärksammad av det kvinnliga könet. Nå, det fungerade väl inte egentligen så bra men jag märkte ändå att mitt självförtroende växte. Med tiden blev det också en extremt svårbruten vana, ett beroende, mitt heroin.

Media beskylls ofta för att skapa och upprätthålla orealistiska, ouppnåeliga kroppsideal och förvisso är det sant att jag nog aldrig själv skulle ha kommit på att försöka få mer vältränade bröstmuskler och sixpack om jag inte sett det på tv och/eller i tidningar men jag känner faktiskt inte av någon direkt press på att se ut på något speciellt sett. Varken från folk runtomkring mig eller från media. Den press och de förväntningar jag har är självförvållade. Det är jag som sätter ribban. Tycker jag inte att jag duger precis som jag är? Jovisst, men varför nöja sig med att bara ”duga”, varför inte sikta mot stjärnorna och försöka vara den bästa man bara kan vara?

”If you look good, you feel good, If you feel good, you play good, If you play good, they pay good.”
Deion Sanders