Om Finland vinner hoppar jag i närmaste fontän

av Serpens Albus

Förra julen fick jag en julkalender i skraplotts-format. Man skulle skrapa fram en bild i varje lucka och samla 12 jultomtar för att få huvudvinsten på 100,000€. När alla utom sista luckan var skrapade hade jag 11 jultomtar. Jag lade ner 5-cents myntet jag använt för att skrapa luckorna, njöt av stunden, funderade över vad jag skulle göra ifall det visade sig vara en vinnande lott. Jag sög i mig alla tänkbara smaker ur denna hårda karamell innan jag återigen greppade myntet och skrapade den sista luckan. Jag har samma känsla just nu.

Det är drygt två timmar till nedsläpp i vm-finalen mellan Finland och vår ärkerival Sverige. Senaste guld, det enda som Finland lyckats kamma hem, togs 1995 mot just Sverige. I 16 år har jag väntat på ännu ett, mest eftersom jag innan guldet inte var speciellt intresserad av hockey. Jag har sedan dess följt med varenda stort mästerskap och sett varenda match…nästan. Min entusiasm och eviga tro på Finländsk hockey förstördes totalt i Vancouver-OS 2010 med Finlands totalgenomklappning mot USA. En tro jag inte återfått förrän i fredags då en 19-årig lillkille vid namn Mikael Granlund svepte in ett av VM-historiens mest imponerande mål.

Jag sitter nu och njuter av alla ”tänk om”. Jag bygger upp skyhöga förväntningar eller kanske snarare förhoppningar. För jag vet att statistiskt sett ligger oddsen på Sveriges sida. Om Finland förlorar ikväll är det ännu en förlust i raden av många, något som nästan är förväntat. Jag vet att mycket väl att besvikelsen blir desto större genom att jaga upp mig, om Sverige vinner men segerns sötma oh så mycket sötare om…tänk bara OM… Än så länge kan vad som helst hända. Bara en sak är säker; om Finland vinner hoppar jag i närmaste fontän, precis som Svenskarna gör på Sergels torg i Stockholm.

Fortes fortuna adiuvat

Tillägg kl. 01:39
Hur slutade det då? Nej, jag vann ju inga 100,000 på skraplotten, men guldet tog vi hem och löften skall hållas.