Kanske den moderna versionen, ”äktenskap 2.0”, var ett experiment som gått fruktansvärt snett

av Serpens Albus

Om man studerar grafer från statistikcentralen ser man att skilsmässorna började öka under 1970-talet. Förra året var antalet skilsmässor i förhållande till ingådda äktenskap nästan hälften. Folk gifter sig senare och äktenskapets varaktighet har sjunkit stadigt över en lång period. ”Tills döden skiljer oss åt” har blivit till ”sådär runt en 10 år”.  Även om antalet äktenskap ökat något de senaste åren tyder siffrorna på en nedgång i popularitet för denna samlevnadsform. Då jag själv var barn, under 80-talet, kände jag ingen som hade föräldrar som skilt sig. Skilsmässa var ett helt främmande koncept, något som bara hände i Tre Kronor. Antagligen har fler än jag liknande upplevelser eftersom så många nuförtiden frågar sig: ”var gick det fel?”

En del vill påstå att det har att göra med den allmänt rådande slit-och-släng-kulturen i vårt samhälle. Kanske man också pekar på oviljan att ta ansvar och riktigt ta tag i de problem som oundvikligen dyker upp. Eller kanske det t.om har att göra med kvinnors ovilja att acceptera rutinen, deras behov av ständig förnyelse. Det är ju trots allt just kvinnor som står bakom de flesta skilsmässoansökningarna. Statistik kan endast ge kalla, hårda siffror och berättar inget om bakomliggande orsaker. Eftersom man inte heller är tvungen att redogöra för orsakerna till äktenskapets misslyckande vid ansökan om äktenskapsskillnad, som det kallas på lagspråk, är det också praktiskt taget omöjligt att peka på någon enskild faktor till varför folk verkar mer och mer inkapabla att hålla ihop sina förhållanden.

Orsakerna till äktenskap har i gångna tider kunnat vara rent praktiska, ekonomiska, ett politiskt spel för att utöka sitt inflytande eller ett sätt för att rädda en från syndernas bestraffning. Många kulturer har sysslat med arrangerade äktenskap, där de ”lyckliga tu” bestäms av familjen (intressant nog är skilsmässoprocenten i denna typ av äktenskap lägre än i västerländska). Dylika modeller av äktenskap känns numera förlegade, främmande och rent av fel. Vår nuvarande uppfattning, att äktenskapet i huvudsak skall baseras på romantiska skäl, är emellertid ett relativt nytt koncept som började vinna mark så sent som på 1800-talet. Man kan fråga sig om det rosa, romantiska skimret och mantran om att kärleken övervinner allt blivit för starkt och förblindar människorna för den krassa verkligheten att även kärlek kan dö ut. Kanske den moderna versionen, ”äktenskap 2.0”, aldrig riktigt var någon bra idé till att börja med, ett experiment som gått fruktansvärt snett och äktenskapets syfte och samhälleliga roll nu återigen står inför en naturlig förändring.

Fortes fortuna adiuvat