Om sanningen skall fram klädde jag mig faktiskt för att imponera på personer av det kvinnliga könet

av Serpens Albus

Det är lördag och jag går in till Vasa centrum för att se mig omkring och köpa två kg havregryn. Jag går igenom Jack&Jones och hör tjejen i kassan fråga killen som betalar en skjorta: ”var det bra så eller behöver du något annat?” Brilljant; ha en snygg brud att fråga en tonårskille, som antagligen är en aning osäker på kläder till att börja med, ifall han nog inte också behöver ett nytt bälte. Helt plötsligt har man handlat hem en halv ny garderob, bara för att en tjej log litegrann och sa ”det där är såå snyggt”. För det är så det går till med många män och kläder.

Jag var själv likadan förr i tiden. Jag hade en uppfattning om att kvinnor automatiskt visste vad som var snyggt och inte och om sanningen skall fram klädde jag mig faktiskt för att imponera på personer av det kvinnliga könet. Jag handlade faktiskt aldrig kläder utan att ha med en kvinna (min syster) som smakråd. En dag insåg jag dock att min syster inte alltid kommer att ha tid att följa med mig och shoppa, kanske hon till och med flyttar bort. Dessutom är det väl lite löjligt om jag som 80-åring ännu måste ha med min syster då jag skall ha jeans eller mjukisbyxor eller vuxenblöjor eller vad det nu är en pensionär har på sig. Så jag började ”utbilda” mig, försökte klura ut vad som är snyggt.

Sedan dess har jag insett att kvinnor faktiskt inte vet allt om kläder eller hur de skall sitta. Mina misstankar bekräftades då en kvinna föreslog att jag inte skulle sprätta upp slitsen på en kostym (”det skall vara sådär”) och igen då det blev inne för kvinnor att ha på sig såna där förskräckliga leggings, en hösäckströja och ett bälte under brösten (what the f**k is that about?!). Man kan faktiskt klä sig själv, bara man klurar ut vad man tycker om. Kvinnor är inte någon ultimat auktoritet för vad som är snyggt eller inte, fastän de arbetar på Jack&Jones.

Fortes fortuna adiuvat