Ögonblicket är magiskt

av Serpens Albus

Jag står och studerar kölvattnet från en skrattmås som simmar i Hovrättsbassängen medan solen sjunker lägre och lägre i väster. En alltför kylig vårvind biter genom min svarta läderjacka och tröjan jag har under. Jag fortsätter längs stranden, förbi Strampen som ser ut att förbereda sig för våren och sommaren. Det känns nästan som om världen laddar upp, samlar momentum inför valborg men också sommaren som är här inom några få veckor.

Jag lyssnar på mina egna fotsteg och det lätta krasandet av grus under fötterna. Jag lever i stunden, ser varken framåt eller bakåt, oroar mig inte för någonting och pga det verkar mina sinnen knivskarpa. Jag ser, hör, känner kanske inte direkt mer men på en annan nivå, som om färgspektrumet skulle ha utvidgats. Ögonblicket är magiskt och jag försöker vårda det ömt, likt en fjäril; håller jag för hårt dör den, för löst och den smiter iväg.

Ända sedan en urtidsmänniska första gången grävde ner ett strutsägg fyllt med vatten i öknen så att han senare skulle kunna dricka har människan haft en särställning i djurvärlden; vi kan planera, ”se” framtiden. Detta har möjliggjort flygplan, rymdresor, mikrovågsugnar och flytande margarin men det har även inneburit en förbannelse; det är nästintill omöjligt att leva i nuet, att inte oroa sig över morgondagen eller ifrågasätta gårdagens beslut.
Men inte ikväll, jag tar ett djupt andetag, andas in den kalla kvällsluften och…är.

Fortes fortuna diuvat