Som barnfri individ utan intentioner att avla fram nästa generation

av Serpens Albus

Jag har som barnfri individ utan intentioner att avla fram nästa generation stött på ett något tankeväckande fenomen; folk verkar ha inställningen att ”vänta du bara, helt plötsligt är du nog gift och har en sats bullar i ugnen du med”. I mitt huvud hör jag en ominös, monoton kör som upprepar mantrat ”one of us, one of us” medan väggarna långsamt sluter sig runtomkring mig.

Premissen är att man aldrig skall säga aldrig, medan nog helt okej, verkar i detta sammanhang betyda att det inte är en fråga ”om” utan ”när” jag slutligen skall vakna upp ur mitt drömlika tillstånd och sluta mig till gruppen. Det är faktiskt sant; man vet aldrig vilka svängar livet tar.

Jag har faktiskt aldrig sagt att det absolut inte finns den minsta chans att jag någon gång vill ge upp alla mina hobbier för att fokusera på ett liv bland blöjor och bröstpumpar. Det jag säger är att jag ser sannolikheten för det som mycket, mycket liten. Det finns även en avlägsen chans att jag bestämmer mig för att byta kön, flytta till Kina för att bli shaolinmunk, eller börja bo med en flock lejon i Serengeti. Jag ser det faktiskt som större chans att jag skall bestämma mig för något av dessa tre alternativ än att skaffa barn. Kanske dock mer att byta kön eller bli munk. Jag tror inte jag skulle klara livet på savannen så bra. Jag behöver min fuktighetskräm!

Fortes fortuna adiuvat