Skapa minnen som man sedan kan sitta och upprepa ad nauseam på ålderdomshemmet

av Serpens Albus

Jag sitter och stirrar ut genom fönstret på gråa träd och en gråblek himmel medan jag äter lunch bestående av fem stekta ägg och en rågbrödssmörgås med gurka. Jag är ledig från jobbet idag vilket betyder att jag kan göra i princip vad som helst. Ändå har jag inte gjort någonting alls (förutom varit och klippt mitt hår som började bli så pass långt att jag såg ut som en hippie) och det är så jag tänker fortsätta.

Då man var liten fick man ibland i uppgift att skriva uppsats om vad man gjort på sommarlovet så då var det ju lättare ifall man gjort något helt fantastiskt minnesvärt på lovet, som att resa till Egypten eller räddat sälar. Nu är jag emellertid 31 år gammal och går inte längre i skolan. Jag behöver inte skriva uppsats om vad jag gjort på lovet (ironiskt nog finner jag mig ändå skriva en blogg min lediga dag). Många känner någon slags press att göra semestern till något helt fantastiskt; ett minne för livet, men varför måste man egentligen göra det?

Vad är det för fel på att bara…vara, att sitta på soffan och njuta av lugnet, lyssna på kylskåpets surrande och kanske senare ta en tupplur and that’s it? Är det så att man har ett så ofantligt tråkigt liv så man måste göra något helt amazing en gång om året så att man orkar tragla sig igenom resten av årets vardagar? Antagligen vill man skapa minnen som man sedan kan sitta och upprepa ad nauseam på ålderdomshemmet tills Agnes i rummet bredvid skulle kväva en med kudden om det inte var för att hon inte slipper upp ur sängen pga hennes dåliga höft. Men vad är det för skillnad om man minns vad man gjort eller inte bara det har gjort en lycklig, oberoende om man har räddat sälar i Egypten eller bara tagit en riktigt fantastisk tupplur?

Fortes fortuna adiuvat