Sen kom jag på att det inte var en blind date utan en liten unge

av Serpens Albus

Idag träffade jag för första gången min systerson. I fem sekunder var jag lite nervös eftersom jag inte var säker på ifall han skulle gilla mig, kanske skulle tycka att jag var helt konstig och aldrig vilja prata med mig igen. Sen kom jag på att det inte var en blind date utan faktiskt en liten unge som inte gör annat än äter, skiter och sover. Eftersom jag anser mig vara snudd på halvproffs på alla tre lugnade jag ner mig. Vi hade i alla fall gemensamma intressen att prata om ifall det blev någon sådan där pinsam tystnad. Dessutom har jag en x-box. Det skulle nog gå bra.

En annan del av mig var nästan lite förväntansfull, inte direkt för mig personligen men för andra i min omgivning. Jag undrade ifall jag helt enkelt haft fel angående min aversion mot småbarn. Kanske det helt enkelt berott på att barnen jag träffat inte varit direkt speciella för mig, kanske min systers son skulle kunna fungera som en slags messias, en frälsare för min förlorade vilja att ha barn. Det var han inte.

Jag fylldes inte av några automatiska faderskänslor. Det fanns ingen latent kärlek till spädbarn som vaknade upp likt en galen björn då någon brakar in i dess ide mitt i vintern. Det var en…bäbis. Min systers (och svågers…han var väl med i det hela en del också har jag förstått) bäbis men ändå…bara en bäbis. Jag är glad för föräldrarna och lite förundrad över mjukheten, stillheten i pappans blick när han ser på sin son men min egen reaktion var ingenting storartat, nästan chockerande indifferent. Och inte ville han spela x-box heller. Kanske det var därför. Han var mer intresserad av bröst. Det är ju jag också men inte min systers.

Fortes fortuna adiuvat

Tillägg: Jag vill förtydliga att jag inte menar att jag inte bryr mig om barnet. I det här sammanhanget talar jag mer om min attityd till föräldraskap, att jag själv skulle bli förälder, vilken förblir oförändrad.