På nätterna flyger mina tankar fritt och jag skriver helt crazy grejer

av Serpens Albus

Ibland sent på kvällarna kan jag stå vid fönstret och titta ut på bilarna som kör på gatan, eller någon ensam person som är på väg någonstans på gatan. Jag undrar om de känner på sig att de blir iakttagna. ”I can see you”, säger jag för mig själv ibland. Om de skulle veta det, skulle det kännas läskigt, otäckt eller skulle det kännas säkrare på något sätt att veta att det finns någon iakttar honom/henne. Då finns det ju i alla fall någon som kan ringa polisen eller komma till undsättning ifall något skulle hända eller om de skulle bli överfallna.

Ibland då jag sitter ensam på soffan och slösurfar eller tittar på en brilljant zombiefilm får jag känslan av att jag missar någonting. De där bilarna som kör omkring och de där människorna som går på gatan måste ju vara på väg någonstans, till något, kanske något spännande. Håller jag på och missar festen? Känslan förbättras inte av att jag hör skrattande personer nere på trottoaren. Jag kan inte se dem eftersom vinkeln är fel men jag kan höra dem.

Kanske det är därför som gamla människor kan verka så sura, speciellt på ungdomar; de vet att de går miste om någonting, om festen. Och även fastän de skulle orka gå ut skulle den nyinstallerade plasthöften inte hålla och magen skulle bli orolig av för lite sömn. Eller så är de sura och hötter med näven för att det helt enkelt är roligare. Kanske de egentligen går in och flinar lite för sig själva efteråt, för att de kan låtsas vara gamla senila stofiler som retar upp sig över småsaker. Sen står de i fönstret och bara väntar på nästa offer. Väntar och iakttar. Kanske de iakttar mig då jag går på gatan någon dag. Ibland då jag går på gatan stannar jag upp och tänker: ”jag vet att du ser mig”, bara så att de inte skall få nöjet att iaktta mig utan att jag vet om det. Och ja, de hör mina tankar. Vad tror ni pensionärernas hörapparater är till för? Just det, superhörsel…som kan höra tankar.

Fortes fortuna adiuvat