Livet på det löpande bandet

av Serpens Albus

Ibland får jag en känsla av att livet är som ett löpande band, med en rad olika stationer där ytterligare delar monteras på tills man någon gång i framtiden skall vara färdig. Man går i skolan, stannar för att ta examen, åker vidare på bandet, skaffar jobb och efter ytterligare stationer har man en fru, ungar, en volvo och en hund som barnen ville ha men som man själv är tvungen att gå ut med på morgonen i en snöstorm. Man hatar det av hela sitt hjärta men vad skall man göra? Man kan ju inte låta odjuret pissa i frugans skohylla igen. Sen när man färdats 30 år på bandet är det meningen att man skall återuppleva det hela igen, genom så många barnbarn som är möjligt.

Det är egentligen på detta finslipade system som vårt välfärdssystem fungerar. Utan ungar kan inga pensioner utbetalas. Utan småbarnsföräldrar tas inga, eller åtminstone betydligt färre, huslån. Maskineriet skulle stanna upp om alla en dag helt plötsligt bestämde sig för att hoppa av det löpande bandet. Det är just det jag har gjort. Jag sitter vid sidan av bandet, dricker en cola och läser en tidning. Någon gång har jag tänkt se mig omkring i fabriken, kanske leta upp en wc, men bandet lockar inte.

På ett sätt känns det som om jag har lurat systemet. Alla andra måste få nya delar påmonterade innan de en dag når slutstationen; då de inte längre har något de ”skall” göra. De står då utanför maskineriet och är tvungna att skapa ett eget syfte, definiera ett eget ”jag”. När barn och barnbarn börjar bli vuxna och man vet att man har färre år framför än bakom sig. Inte konstigt att folk blir nedstämda då det enda de har att se fram emot är plätt-dag på bäddavdelningen. Jag hoppade av och har därmed hela livet på mig att skapa mitt eget syfte, att själv montera på delar jag tycker jag behöver. Det är något jag verkligen ser fram emot.

Fortes fortuna adiuvat