En sån där nykteristj**el

av Serpens Albus

Jag är nykterist. Jag har inte druckit en droppe alkohol sedan maj 2001, då jag var i Stockholm för en Bon Jovi konsert. Mitt första möte med alkohol skedde inte förrän jag uppnått den respektabla åldern av 21 år, vilket delvis berodde på att jag i tonåren var mer intresserad av att sitta hemma och spela nintendo än att festa och delvis på att jag nog hade köpt det där som tutades i mig i låg- och högstadiet, dvs att om man börjar röka, börjar man dricka och då blir man alkoholist. Sen är det bara en tidsfråga innan man börjar knarka och då dör man. Det kom faktiskt som något av en överraskning när jag på Oliver’s Inn smakade på cider och sedan inte blev sprutnarkoman.

Det där med att dricka fastnade aldrig riktigt men nog själva kroglivet. Jag drack måttliga mängder mest för att det hörde till; då man är ute skall man hinka i sig några drinkar, släppa loss och diskutera djupa ämnen medan man står vid urinoaren och försöker att undvika att killen bredvid skvätter piss på en. It happens. Men eftersom jag ofta for ut själv betydde det i stort sett att jag var tvungen att vara nykter så att jag även skulle kunna köra hem. Kombinera det med det faktum att jag aldrig riktigt tyckt om smaken av alkohol och att det är relativt dyrt för en fattig studerande kom jag till insikten att jag skulle göra bättre i att dricka enbart coca cola, vilket jag faktiskt tycker är gott. Det har jag fortsatt med.

På senare år har jag emellertid börjat fundera på ifall det inte fanns en annan underliggande orsak; mitt konstanta behov av kontroll. Jag gillar att göra saker på mitt eget sätt. Jag gillar inte ens när jag måste använda en annan sked än min ”vanliga” då jag äter gröt på morgonen. Jag är en sådan som tror att bara man analyserar en situation tillräckligt kan man förutsäga vad som kommer att hända. Det är något som tilltalar mig. Att bli dyngrak skulle betyda att jag ger upp möjligheten att kunna styra mitt eget lilla universum och eventuellt råka vakna upp i fyllecellen. Det skulle inte mamma gilla. Det skulle faktiskt vara mer skämmande än gången i högstadiet då hela klassen fick kvarsittning eftersom vi alla gick på innebandymatch istället för religionstimmen.  Det slutade som sagt inte speciellt bra. Jag ville bara passa in, så jag följde med. Att inte passa in är jag bättre på. Därför dricker jag inte heller.

Fortes fortuna adiuvat