Som om man skulle ha skrattat och sagt: ”då får ni säga adjö till livet”.

av Serpens Albus

Så hände det; jag blev morbror, grattis till de nyblivna föräldrarna. Förr förstod jag inte riktigt varför man gratulerar. Om man en gång har lyckats bli gravid är det ju ganska säkert att ungen kommer att komma ut på ett sätt eller annat. Vi lever ju inte ute i djungeln där det inte finns sjukhus fulla med utrustning och man istället måste ta hjälp av en pinne och lite lera för att få fram krabaten. Det verkade lite som att det bara hör till att man säger grattis, det är något man förväntas göra. Det skulle antagligen bli lite konstig stämning om man sa: ”Jaha ni har fått barn… Och jag köpte ägg på Citymarket. De var på erbjudande; 0,56€ för 10 stycken!” Att vara helt oberörd tror jag uppfattas ungefär som om man skulle ha skrattat och sagt: ”då får ni säga adjö till livet”. Sådant får bara andra småbarnsföräldrar säga.

Efter min systers graviditet förstår jag lite bättre vad det där grattis handlar om; man gratulerar för att ungen är ett fungerande exemplar. Det kan man väl säga, eller låter det lite som om man pratar om en brödrost? Hur som helst, det är väl tillräckligt tungt att uppfostra en vanlig unge men ett barn med ”specialbehov” måste vara en helt annan huvudvärk. Samtidigt är jag inte helt säker på att mitt resonemang håller. Det verkar ännu lite som att det hör till att man skall säga grattis. Man säger väl inte ”jag beklagar” ifall barnet inte är normalt, eller ”det kunde ha varit värre, det kunde ha varit en alien”?

En av orsakerna (notera: EN orsak, dock inte på långa vägar den största) till att jag själv inte är intresserad av faderskap är att jag tror att jag inte skulle bli någon direkt bra förebild. Det är inte som att jag knarkar, snattar kläder från H&M, röstar på Sannfinländarna eller följer med Big Brother men jag känner mig själv, även mina dåliga sidor. Det finns sidor av mig själv jag hatar, som den del av mig som har så oerhört svårt att säga ifrån eller bara ’nej’. Istället finner jag mig ofta i att bli överkörd, som gången jag hade bestämt mig för att inte låna ut min bil men gjorde det ändå, vilket resulterade i att jag hatade mig själv ungefär en vecka. Den gen i mig som får mig att fungera så kan mycket gärna utrotas från människosläktet. Som morbror tror jag faktiskt att jag kan vara bättre förebild eftersom jag bättre kan dölja mina mörka sidor. Dessutom, om ungen visar sig bli en missanpassad kuf vet föräldrarna vem de skall skylla på.

Fortes fortuna adiuvat