Ens liv har blivit underhållning, ännu en tv-kanal att klicka sig bort ifrån när det inte längre är intressant

av Serpens Albus

Anna-Kajsa Peräkorpi skriver i en artikel om hennes kamp mot tråkigheten, vilken hon råder bot på genom att flytta runt. Hon skriver: ”det värsta som kan hända är att en dag vakna upp och upptäcka att man inte gillar sitt liv. Att allt som återstår är rutin. Grötfrukost, 9-5 jobb och tv-kvällar”. Jag tycker mig ha märkt att en hel del kvinnor lider av samma åkomma; det behövs konstant förnyelse, nya upplevelser och yttre stimulans. Annars upplevs ens liv som meningslöst och tråkigt. Rutin upplevs som något av ondo.

Är det vårt nuvarande ”slit-och-släng-samhälle” som är orsaken till detta, eller är det den konstanta ström av dokusåpor och dramaserier där intriger och spänning är vardagsmat? Eller kanske det beror på att vi hela tiden matas med att vi är speciella, att vi ”förtjänar” allt möjligt från långa ögonfransar till ett spännande liv. Uppkomsten av internet kan även ha något att göra med det hela. Underhållning har blivit alltmer lättillgänglig och man förväntar sig, ja t.om anser sig berättigad till omedelbar underhållning med endast några få musklick.

Är det inte lite som att förvänta sig vinna på lotto? Hela tiden söker man efter något som skall göra en lycklig, fullständig, den där snabba klippet. Ens liv har blivit underhållning, ännu en tv-kanal att klicka sig bort ifrån när det inte längre är intressant, en Happy Meal i livets McDonalds.  Faktum är emellertid att nästan ingenting i livet som är värt någonting kommer snabbt. Det skulle vara målbrottet då. Man får kämpa för det mesta, varje dag, för att uppnå sina mål. Peräkorpi fortsätter: ”Somliga har förmågan att liksom luta in i tråkigheten och leva med den. Göra tristessen till en konstform och njuta av den utan tendens till väggklättring och nagelbitning”. Jag ser det annorlunda; jag är på konstant upptäcktsfärd, fastän min boplats och mina rutiner förblir de samma. Varje dag upptäcker jag mig själv, mitt inre och vem jag är. Mina rutiner är inget negativt, de är mina bundsförvanter, mina konstanta följeslagare på min resa till självinsikt. ”Ska man avundas eller tycka synd om dessa människor?”. Avundas mig om ni så vill. Jag tycker synd om såna som inte kan hitta lycka inom sig själva.

“A man who finds no satisfaction in himself will seek for it in vain elsewhere.”
La Rochefoucauld